Jag vill bara börja med att berätta att jag upplevde min förlossning väldigt bra även att det gick superfort och gjorde pissigt ont. Men jag var skitarg hela tiden, anledningen till att jag var så jävla arg var att jag hade ju planerat att hantera smärtan mycket bättre den här gången. Men det var ju inte så konstigt att jag hade så ont som jag hade och inte kunde kontrollera det som jag hade tänkt mig. Barnmorskorna som jag hade den där morgonen var fantastiska, även att jag var uppe i taket av ilska, stress och lite panik så var dom kolugna och tog sig tid för att förklara för mig och prata med mig. Alexander var helt underbar precis som han var när olivia föddes. lugn, trygg och stöttande!
---------------------------------------------------------------------------------
Jag vaknade vid 5:20 av att jag hade skitont i magen och drömde att jag hade värkar men jag tänkte inte så mycket med på det, utan gick upp på toa som vanligt och gick sen och la mig igen. Efter ett par minuter så fick jag en ny värk och efter yttligare några minuter kom en annan. Jag gick då upp och värmde vetekudden och tänkte att nu jäklar är det nog äntligen på gång! När jag låg där i sängen och klockade värkar som kom med 5-8 minuters mellanrum och gjorde ju faktiskt rätt så ont så började jag fundera på vad fasen jag gett mig in på.. en gång till!! men samtidigt var jag glad att det äntligen satt fart!

Vid 5:50 så skickar jag sms till Therese och Sandra där jag skriver "Det blir nog bebis idag". fick svar av dom båda och förklarar att jag klockar värkar och att det fasen gör ont alltså. Jag väcker Alexander vid klockan 6 och säger till han att det blir bebis idag för nu klockar jag värkar som kommer med ca 4-6 minuters mellanrum och håller i sig i 1,5-2 minuter. Jag går upp på toa för att göra nr två trodde jag men det kommer inget utan jag känner bara det där trycker mot rumpan som är väldigt obehagligt. Värkarna gör nu så jäkla ont så jag kan inte hålla tillbaka mina tårar. Dom tilltog så snabbt så jag trodde inte på det. klockan 6:15 var det ca 7 minuter mellan värken innan och den jag då fick, värkarna efter kom med knappt 3 minuter i mellan och jag börjar bli lite stressad och vill åka in. Alexander ringer och säger till min pappa att komma hit eftersom att han ska vara barnvakt. Han ringer till förlossningen och pratar med dom, jag får prata lite snabbt med dom och förklara hur jag känner och dom vill att vi kommer in. Han ringer även sin mamma på jobbet och informerar henne och nu i efterhand har jag fått veta att dom hade hört mig vråla mig igenom en värk och ropat att vi skulle ringa ambulans i stället för att åka in själva.

I samma veva som han ringer samtal och jag försöker mellan värkarna att packa det sista och klä på mig så vaknar Olivia och blir orolig för mamma, hon ska försöka trösta mig och vill ge mig sin napp och står tätt in till mig och klappar mig på benet. Lilla underbara unge inte kunde hon förstå vad som höll på att hända. Jag sa till henne att bebisen vill komma ut nu och att mamma och pappa måste åka till doktorn för mamma har så ont. När min pappa kommer så tar han över Olivia som blir glad över att se morfar men gärna vill vara hos mig eftersom att hon inte förstår varför mamma gråter och vrålar så hemskt. stackars lilla hjärtat!

Alexander kommer upprusandes efter att ha hämtat bilen från parkeringen sen går vi, jag går så snabbt jag bara kan för jag vill bara komma in i bilen och komma iväg. Väl framme vid bilen så får jag en värk och står där och stönar och hänger i takrailsen, någon idiot cyklar förbi och glor och det gör mig vansinnig! jag sätter mig i bilen och vi kommer iväg, klockan är då ca 7:15. Alexander drar igång värmen i stolen vilket var en himla bra ide för det lindrade faktiskt värkarna lite. Värkarna kommer tätt och jag är skitarg för att det gör så jävla ont. Hela tiden vi sitter i bilen så vill kroppen trycka på och desto närmare vi kommer desto värre blir det, jag håller imot allt jag orkar vid varje värk och säger gång på gång med gråt, panik och ilska att vi aldrig kommer att hinna, jag kommer att föda i bilen! Men underbar som han är så klappar han mig lugnande på benet och säger "jo vi hinner ta det lungt". Han kör fort som fan hela vägen upp och när vi väl är där så vill jag inte gå ur bilen för det känns som att kroppen inte kommer klara av att hålla imot trycket då. Men efter en värk så "rusar" jag mot förlossningsentren står där och väntar på att dom ska öppna. Vi kliver in i hissen och jag får en jäkla värk och typ vrålar rakt ut.

Barnmorskorna hör mig skrika och kommer och frågar hur det är, jag säger att jag vill inget annat än att trycka men jag håller imot allt jag kan. Dom får lite brottom och sätter mig i en rullstol och kör in mig lite kvickt i en förlossningssal(samma som Olivia föddes i) klockan är då ca 8:00. Där inne "slappnar jag av", sätter mig på sängen och känner mig omhändertagen. Allt går väldigt fort, dom sätter ctg och jag får börja nosa lustgas. Så underbart, jag vet att jag tänker att guuuud vad det luktar och smakar gott haha. Den ena barnmorskan undersöker mig och konstaterar lite snopet att jag är 10 cm öppen och att dom ska ta hål på hinnorna, samtidigt så sätter den andra barnmorskan en kanyl i amen på mig så jag bestämt sagt att jag vill fan inte ha den i handen för det gjorde skitont förra gången! Efter lite traglande och som jag utryckte mig grävande där inne så fick hon hål på hinnorna och vattnet forsar ut. Under tiden dom håller på och fixar och donar med mig så får jag värkar och det går bara inte att låta bli att trycka. Jag drar i mig så mycket lustgas jag bara kan och barnmorskorna frågar mig om jag känner att kroppen vill trycka. Ja säger jag, jag har velat trycka sen vi satte oss i bilen. Jag säger även att jag faktiskt är rädd för att trycka för att jag inte har fått Eda som jag ville ha. Men dom säger att det finns det ingen tid för att lägga det nu, bebisen vill ju ut. Jag fattar ju det med känner en viss panik över det hela och gråter och gråter.

klockan är 8:10 och jag får nu klartecken från dom att trycka på allt jag kan när jag får värkar men jag får inte ha lustgasen och det blir jag skitsur över. Jag beter mig som en tjurig barnunge när dom förklarar varför jag inte får ha den, jag typ blänger på dom och putar med underläppen och svara tjurigt att jag visst både kan ha lustgasen och trycka samtidigt. Men vad hjälpte det jag fick ju ingen lustgas ändå haha. Jag trycker för kung och fosterland och vrålar som en jävla idiot, jag tycker synd om dom stackarna som hörde mig, dom måste blivigt avskräckta! Barnmorskan säger åt mig att sluta skrika och använda energin och krafterna till att trycka i stället, och trycker det gör jag ju för fullt. Det häftiga med att inte ha eda är att jag för varje krystvärk känner hur hon kommer längre och längre ut, det var jäkligt taggande och jag ville bara trycka mer och mer för att få ut henne och bli av med smärtan men även äntligen efter så lång väntan få upp henne på bröstet. Klockan 8:33 kom hon ut efter en ordentlig lång och stark krystvärk!

Hon visade oss på en gång att hon har starka lungor och det var underbart att få höra hennes skrik! Så fort jag såg henne försvann all min ilska och det kom glädjetårar i stället. Jag fick upp henne på bröstet aldelles varm och klibbigt och underbart fin, jag tittade efter vilken sort vi fått och sa nöjt "det var ju det jag sa"! Älskade lilla Wilma du hade bråttom ut till mamma, pappa och storasyster!