Det är verkligen tufft att vara mamma! Jag behöver skriva av mig lite så här kommer sanningen om de första 1,5-2 månaderna som tvåbarnsmamma!

Första tiden med Olivia bara älskade jag, då flöt allt på, amningen fungerade perfekt, hon sov och åt nätterna igenom bredvid mig i vår säng. Hon hade en period då hon skrek mellan 1-3 varje natt för att hon hade ont i magen men det sov vi igen på morgonen. Jag var pigg och fräsch och hade rätt mycket tid för mig själv om jag ville ha det. Jag var den där mamman som alltid är pigg och glad och bara äääääääälskade att vara mamma! Jag fattade inte alls vad andra mammor menade med att det var så jobbigt under bebistiden, jag tyckte det var rena barnleken!!

Men så kom Wilma.. Jag fattade såklart att det skulle bli tufft med två barn.. Men det som varit så självklart för mig under Olivias första tid, alltså amningen, krånglade någon jävulskt.. Wilma sög fel och jag fick riktiga sår så jag satt och grät vid varje amning och kunde inom mig känna hur sur jag blev på min fina lilla flicka för att det gjorde så ont! Jag började amma med amningsnapp och det fungerade bra men det resulterade i mjölkstockning i HELA bröstet och jag blev riktigt sjuk med feber, huvudvärk och en sjuk smärta i bröstet. Tack och lov så gick det över fort! Mina höga förväntningar om att allt så gå så perfekt som första gången krasades sönder i smulor. Jag grät ofta och kände mig värdelös för att allt bara blev fel.

Att då samtidigt ha en trotsig 2 åring hemma var skitjobbigt faktiskt, samtidigt hade jag dåligt samvete eftersom att hon hela tiden fick höra "nej gör inte så" "sluta nu", "du får vänta", "mamma kan inte nu".. Hon fick knappt någon mammatid över huvud taget och vi bråkade mest för att hon sökte uppmärksamhet på sånna sätt som gjorde mig arg. Stackars min fina stora lilla älsklig fick mest skäll av mig i början som storasyster. usch jag börjar nästan gråta nu när jag skriver om det..

Sanningen är det att det var inte ett dugg roligt att vara tvåbarnsmamma i början när inget fungerade. Jag önskade ju givetvis inte att Wilma inte fanns, jag har älskat henne från första stund. men roligt, nej det var det inte!

Det är fortfarande tufft speciellt när Alexander jobbar borta, men nu kan jag ärligt säga att jag älskar att vara tvåbarnmamma! Nu fungerar ju allt som krånglade i början och vi har rutiner som fungerar jättebra. Wilma sover i sin säng hela nätterna men vaknar för att äta och ibland somnar hon inte om förens två timmar senare, ibland kan vi sova ikapp det och ibland inte. Olivia trotsar ju fortfarande men det är inte riktigt på samma sätt nu dom det var förut!

Men om man bortser från allt som krånglat med Wilma så kan jag helt ärligt säga att hon är en lättare bebis att ha med att göra än vad Olivia var! Wilma sover helst själv i sin säng, Olivia skulle sova tätt intill eller helst på mig. Wilma har inte alls haft lika ont i magen som Olivia hade. Wilma är över lag en gladare och mer självständig bebis ön vad Olivia var.

Nu har jag skrivit av mig lite och det är kanske lite rörigt, men det är inget annat än sanningen...