VARNING för lååång text!!
Nu äntligen kommer den.. Jag har försökt att minnas det mesta som hände när Olivia kom till världen. Men ni får gärna ställa frågor om ni undrar något så ska jag svara så gott jag kan =)

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det började helt enkelt med att jag vaknade och var kissnödig som vanligt, så jag gick upp och gick på toaletten, så kände och hörde jag som att något i magen knäppte till. Jag hade läst på en blogg att det var en tjej som hade kännt samma sak när vattnet gick, men det kom ju inget vatten och allt såg normalt ut på pappret när jag torkade mig, så jag tänkte inte mer på det utan gick och la mig. Jag låg där och tyckte att det kändes väldigt konstigt där nere så tänkte att jag får nog gå på toa och kontrollera vad det är. När jag ställer mig upp så bokstavligen forsar det ut vatten, då är klockan ca 3:00. Jag börjar fnissa lite för mig själv och tänker att det är ju faktiskt så att bebisen är på gång nu! Så jag ringer till Alexander som jobbar natt att han måste komma hem för vattnet har gått och sen ringer jag förlossningen och informerar dom. Eftersom att jag inte har ont så tyckte dom att jag skulle lägga mig och sova och komma in på kontroll vid klockan 9. Men att jag skulle höra av mig om jag börjar få så ont så att jag inte kan vara hemma längre. Jag sitter där i sängen och kan ju givetvis inte koppla bort att nu gäller det snart! Alexander kommer hem och vi pratar lite och jag börjar känna att det gör lite ont i magen men försöker ändå sova. Värkarna blir starkare men kommer rätt glest så jag kämpar på och låter Alexander sova. Jag ställer mig i duschen och spolar varmvatten på magen men tycker inte att det hjälper något alls så jag lägger mig ner i badkaret och spolar vatten på magen, jag har skitont i mellanåt men det är lättare att koppla av liggandes och med vattnet. Jag tror att jag somnade en stund för när jag vaknar så gör det otroligt ont och jag måste på toa, när jag sitter där får jag en kraftig värk och det hemskt tryck mot baken det gör helt enkelt så jävla ont så jag börjar gråta för jag vet inte vad jag ska ta vägen. Alexander vaknar och kommer och frågar hur det är igentligen och jag säger att jag har så jävla ont men att värkarna är glesa. Så vi båda går och lägger oss för att få vila lite. Jag ringer även pappa och förbereder honom på att vi ska åka iväg sen och att han får hämta hundarna innan vi åker. Vid 7:30 så klarar jag inte av att ligga i sängen längre så jag packar det sista som vi ska ha med oss i väskan och sen säger jag att vi måste åka nu för nu orkar jag inte vara hemma längre. Pappa möter oss och önskar oss lycka till, sen åker vi iväg. Vilken hemsk resa det var, hade så himla ont och värkarna kom med 4-6 minuters mellanrum, men det gick att andas igenom värkarna även att det ibland var skitsvårt att andas över huvud taget.

När vi väl kommer till förlossningen så får jag lägga mig med CTG och där ligger jag ett tag och har skitont verkligen. Efter ett tag kommer BM in och säger att det här ser bra ut men värkarna är inte tillräkligt täta och hon vill inte känna på mig ännu och retas där inne. Hon skickar iväg oss på promenad och vi bestämmer oss för att gå till cafeterian för att äta frukost. Jag får vad jag kallar "panikvärkar" på vägen som gör så ont att jag inte kan stå upprätt, så jag får hänga på Alexander medan han masserar mig i ryggen. Det är ett hemskt tryck både fram och bak och värker som ett 2 dm brett bälte runt om magen och ryggen. Det gör så otroligt ont så jag kan inte hålla mig från att gråta. När vi sätter oss för att äta får jag flera panikvärkar och klarar inte av att sitta ner. Jag lyckas få i mig min macka och stackars Alexander får slänga i sig sitt kaffe och sin macka och så beger vi oss tillbaka till förlossningen. Väl där stanar jag i korridoren igen för en panikvärk och då möter en av sköterskorna oss och visar in oss i förlossningssalen som vi ska ha. Jag ber om smärtlindring när vi varit där inne ett tag och får börja andas lustgas och så fick jag värmekuddar bakom svanken och på magen. Himelskt!! Jag blev undersökt och var då 4 cm öppen, så något hände ju i alla fall.

När jag legat där ett tag och kämpat med lustgasen var det dags för det härliga lavemanget. Fy fasen det var verkligen ingen höjdare men det var väll nödvändigt. Efter det ställde jag mig i alla fall i en varm dusch för att försöka få lite smärtlindring men det blev bara värre när jag stog upp så jag struntade i den där duschen efter en stund och gick tillbaka till mina värmekuddar och min lustgas! Nu när jag hade varit upp och gått lite blev värkarna värre och värre. Till sist kom barnmorskan in och sa att hon kallat på narkosläkaren men att han var upptagen just nu, men medan vi väntade skulle dom sätta en nål i handen på mig så jag kunde få dropp och antibiotika. Jag blev undersökt igen och var då 6 cm öppen och bebisen fick en sån där elektrod på huvudet så att dom kunde hålla bättre koll på hjärtslagen. Det kändes verkligen som en evig väntan på narkosläkaren men när han väl kom så fick jag min EDA och kort efter det kändes livet lätt igen.

Nu blev det skiftbyte och jag fick träffa den nya barnmorskan som skulle ta hand om mig. Hon var in och hälsade och frågade om vi behövde något med det gjorde vi inte utan vi ville bara försöka få sova en liten stund så hon lämnade oss i fred. Just då behövde jag ingen lustgas för bedövningen hade tagit så bra. Jag började efter ett tag känna av värkar igen på vänstra sidan, bedövningen hade tagit lite snett men det gjorde inte mig något, jag hade ju bara ont på en sida och de var bättre det än innan i alla fall! Barnmorskan kom in efter caa 2 timmar och undersökte mig och sa då att jag var 7 cm öppen och när jag hade värk var jag 9 cm öppen. spännande! hon ville att jag skulle gå på toaletten men när jag skulle ställa mig upp så höll inte mitt högra ben, det var bedövat så jag kunde inte gå på det, så jag fick en såndär grej att hänga på så att jag kunde komma iväg. Värkarna tilltog en hel del av att jag varit upp och gått och nu ville jag ha lustgasen igen och det fick jag ju så klart. Jag lyckas slumra mellan värkarna och har inte alls någon tidsuppfattning längre men vid ca 18 så kommer BM in igen och undersöket mig. Jag är 10 cm öppen! Men det är inte dags att krysta ännu eftersom att bebisen inte sjunkigt ner tillräckligt långt för det. Jag byter ställning ofta för att inte värkarna ska avstanna igen så till sist tycker barnmorskan att jag ska ställa mig upp på knä i sängen och hänga på ryggstödet så det gör jag. Jag får lite saft och druvsocker för att få lite enegi. Jag hade ju inte ätit något sen vi var i cafeterian på morgonen. Jag får även värkstimulerande dropp för att få igång det hela. Dags för att gå på toaletten igen för urinblåsan kan tydligen störa bebisens väg, eller vad man ska säga. Så jag försöker verkligen kissa när jag sitter där på toa men det där trycket jag känner hela tiden gör att jag helt enkelt inte vågar släppa. Så jag går tillbaka till rummet och säger att det helt enkelt inte går att kissa. Så då tappar hon mig i stället, kunde hon inte bara gjort det från första början i stället för att jag skulle krongla med mitt halvt om halvt förlamade ben. Jag stället mig på knä igen eftersom att det kändes rätt skönt att stå så..

Så kommer min barnmorska in och önskar oss lycka till för nu är det skiftbyte igen. Jag får träffa den andra barnmorskan som verkar vara trevlig och bra. Jag känner ett allt starkare och starkare tryck neråt och bakåt så jag ber Alexander att plinga på barnmorskan så att hon får kolla till mig. Jag får lägga mig på rygg och bli undersökt men det är fortfarande inte dags för att krysta, däremot så tappar dom min blåsa igen. Jag byter sida ofta och ligger nu mest på höger sida för jag orkar helt enkelt inte att röra på mig. Trycket blir starkare och starkare och jag kämpar och kämpar för att inte trycka på eftersom att dom sagt åt mig att inte göra det. Men till sist klarar jag inte av trycket längre och kroppen trycker på av sig självt. Barnmorskan kommer in igen och känner på mig och bekräftar att nu är det dags att krysta, då är klockan 23:55. Jag får lägga mig på rygg men det tyckte inte alls bebisen om för hjärtljuden gick ner så jag fick lägga mig på sidan och då blev det bättre. Jag kämpar och kämpar, men till sist säger jag till barnmorskan att tyvärr det går inte vi får skita i det.. Men hon säger bara jodå det går, tryck nu. Så jag trycker för kung och fosterland. Stackars Alexanders händer blev nog regält klämda på. Rätt vad det är så hör jag inte bebisens hjärtljud länge och får panik. Jag börjar gråta och frågar hur det är med bebisen och får till svar att den mår bara bra dom hade bara tagit bort elektroden. Dom säger att det är en sista krystning till bebisen kommer och då när värken kommer trycker jag på för fullt. 00:23 kom hon ut, vår älskade sötaste underbaraste lilla dotter. Jag hör världens underbaraste lilla skrik. Lägger mig på rygg och får upp henne på bröstet, alldeles varm, mjuk och kladdig av fosterfett. Hon ligger där och gnyr och tittar med sina små perfekta ögon. Jag har nog aldrig varit lyckligare i hela mitt liv!

Eftersom att jag bara har konsentrerat mig på min egen upplevelse under förlossningen så har Alexander blivigt lite undansatt i min förlossningsberättelse. Men jag ska tillägga nu att han var helt underbar under hela tiden, han stöttade mig och tröstade mig när jag hade så ont så jag bara grät. Han puschade och var helt enkelt världens underbaraste. Jag hade inte klarat av det utan han vid min sida!

Jag vill även säga att alla undersköterskor, barnmorskor och barnläkare som jag fick träffa både under förlossningen och på BB var helt underbara! Jag är glad att jag valde att föda vår älskade Olivia i västervik!