Jag och min bästa vän gick gravida samtidigt, jag väntade en liten flicka och hon väntade en liten pojke. Vi planerade hur roligt vi skulle ha tillsammans med våra 2 åringar som är bästa vänner och våra små bebisar som skulle födas med 1 månads mellanrum. Vi skulle njuta av sommaren och bara ta dagen som den kom. Min lilla Wilma föddes i april och sen väntade vi bara på att hennes lilla kompis skulle födas. I mitten av maj fick jag det värsta, hemskaste, vidrigaste sms jag någonsin fått. Min väns lilla pojkes hjärta hade slutat slå. Hon fick föda sin döda son och där satt jag med min lilla tjej och hade dåligt samvete över att jag fick behålla min bebis men inte hon. Det är känslor som bara kom, jag ville inte annat än att åka till min underbara vän och bara hålla om henne och trösta. Men hur tröstar man någon som förlorat sitt barn? Det går bara inte!! 

Jag har funnits för henne under hela tiden, i början per telefon och senare träffades vi bara hon och jag. Efter ca 1,5 måndag otroligt nog så ville hon träffa Wilma igen. I stället för att bara gå och njuta av sommaren så gick vi och går vi fortfarande till minneslunden tillsammans och tänder ljus för hennes lilla pojke. 

Nu satsar jag vidare till nästa delmål som är 75 kg! Några kilon i taget!

Tjejerna sover sen några timmar tillbaka och jag har tagit ragu den stora pappershögen och satt in i pärmen.. Tråkigt men nödvändigt!

Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på nu, borde kanske gå och lägga mig men jag har ingen lust.. Fast iofs kan jag ju lägga mig och läsa min bok.. hmm få nog fundera på det medan jag åtminstone går och hör mig nattklar..